Så fanns det inget mer att säga
Jean/Bob, nu sitter jag här och funderar över vad jag ska skriva härnäst. Och jag vågar inte skriva någonting. Hur ska lilla, tappade jag kunna skriva någonting som håller ens i närheten samma standard som resten av inläggen på denna eminenta *googlar eminent* blogg. Så fanns det inget mer att säga.
Jo en sak till. Jag sitter nu och skriver på
Mr Ts dator. Min har pajat. Fick fnatt och gick helt bananas (eller ah touchpaden gick sönder och jag orkar inte laga den, köpa en nya dator eller plocka fram mus, musmatta och hela patrasket varje gång jag ska använda den). Till min förskräckelse sitter jag alltså nu och skriver med Mr Ts dator och det är helt JÄVLA hopplöst. Min touchpad funkar inte men hans funkar i allra högsta grad. Så fort man är i närheten av att vidröra den så markeras saker på skärmen. Vilket gör att man hela tiden börjar skriva mitt i texten som man redan skrivit eller raderar det som man precis skrivit. OMG vad sjukt irriterande det är. Jag kommer snart ta datorjäveln och kasta den hårt in i väggen. Tur att man inte har problem med humöret.
Ska erkänna att det inte är den första "datorincidenten" i mitt liv. Jag låg ensam i sängen med datorn på magen och en stor tallrik med pizza på bröstet. (Ja, ett helt rimligt sätt att käka middag.) Jag gissar att jag låg lite obekvämt, för jag rättade till min ställning genom att resa mig lite upp. När jag gör detta så glider tallriken och pizzan (föga förvånande) av mitt bröst och rakt ner på tangentbordet. Kaos uppstår. "Måste rädda pizzan." Pizza och fett överallt, på datorn och i sängen. Och i slowmotion så ser jag hur tallriken träffar en tanget på tangentbordet som flyger iväg. "
Nooooooo." Det var tangent "J" som tackade för sig och drog vidare på nya äventyr. Tur att man inte använder J så mycket. Det är ju inte som att det är mitt namns första bokstav eller så.
MVH
Johanna
Dagen då Mangan dog
Jag är uttråkad som faaaaan och jag tänkte att jag skulle passa på att skicka en sexig bild till min älskling in America. Jag har tränat en del på att hitta min "pose" som jag läste i en selfie-guide att man skulle göra. Har övat länge i spegeln, ner med axlarna och fram med bröstet. Jag är inte så bekväm med att le på bild så jag har försökt att fokusera på att slappna av i käken och utstråla sälvsäkerhet genom ögenen. Såhär blev det! Asså jag måste säga själv att jag har blivit så himla mkt bättre #workhard #hardwork #getresults
Puss och fred och glöm inte att du är så jälva sämst som du är och försök för fan att var lite mer normal.
Vad händer på toaletten? Seriöst
Hej hopp snobb. Jean/Bob, idag var jag och Frida ute på stan. När jag skulle gå på toaletten så hände följande: ingenting. Seriöst, jävlar i helvete vad tid det tog för dem som var inne på toaletterna att komma ut. Sådär att man typ kände för att sparka in dörren och bah "skynda för fan". Men det gjorde jag inte. Jag satt istället på huk utanför och väntade som en normal(?) människa. Och då undrade jag, vafan händer där inne egentligen? Förmodligen vill man inte veta..
Jag tror att alla har en varit med om någonting riktigt konstigt på en offentlig toalett- jag vet att du har det Sanna, snälla berätta.
Jag har i alla fall två ganska konstiga historier. Den ena har faktiskt hänt två gånger. När jag har varit riktigt, riktigt kissnödig så har jag två gånger sprungit in på toaletten, satt mig ner och kissat med en så hård stråle att den studsat på porslinet i toaletten, upp mellan benen och rakt ut på golvet framför(!). WTF hände där liksom? Och jag som trodde att det bara var killar som kissade utanför. Herregud.
En annan gång var det inte jag som gjorde någonting opassade men jag blev satt lite i ett dilemma. Jag var på flygplatsen i Lissabon och det var megalång kö på tjejernas toalett. Från en toalett hörde man en massa ljud, pruttar, fisar- det lät typ som att någon där inne höll på att spränga toaletten. Alla utanför kollade lite generat på varanda. När jag äntligen kom längst fram i kön så är det inte jättesvårt att lista ut vilken toalett som blev ledig. Ut kommer i alla fall en 150 kilos, mörkhårig man. Heeelt svettig och herregud doften. Ah vad gör man..
Är inte det där Fräulein Becker?
Marocko
Det stundande temat är MAROCKO! Och då kanske ni ställer er frågan: VARFÖR DET? Och då svarar jag: INGEN VET. Jo men så här är det.. det är en slump! Vad härligt.
Så här då. Det är sent här i änglalandet och jag är trött så det här blir ett low quality inlägg. Ni får låta mig bli ursäktad.
Det jag ville komma fram till var i alla fall att när jag köper hus/lägenhet och inreder den precis så som jag själv vill så ska jag skaffa en hund som passar in - helst en vit lurvig sak. Så ska jag låta den ha ett mintgrönt hundhalsband och så ska jag ta den ut på långa promenader längs någon random sjö och så ska jag äta glass i solen. Så ska det vara.
RANDOM FAKTA part 1:
Min, Fanny och Olles konversation förut (eller ja mer monolog för det är alltid jag som tjötar tills hålet i skallen är så stort att det inte kan bli större - alltså när skallen är borta):
Jag - Ibland vill jag bara ligga ner såhär (lägger mig raklång på heltäckningsmattan i FO's rum) som en stenman.
Olle och Fanny - Stenman?
Jag - Ja eller en sådan där som häxan i Narnia förvandlar till sten. Det hade varit skönt att bara ligga still liksom någon gång ibland.
Olle och Fanny - ...
SUBSTITUTE
Jag och Ben (numera även kallad "the leg" hoho, man är väl för rolig) var på Tate Britain häromdagen och kollade Damien Hirst-lamm i vattenbehållare gjorda av glas, tusen fjärilssorter i glasmontrar, lite färglada fyrkantiga "skateboards" och annat löst.
Det var en bra dag.
Peter och luftmadrassen
Peter var 11 år. Efter år av sparande hade hans familj äntligen lyckts spara ihop tillräckligt med pengar för en resa till Grekland. Hela familjen Pan var samlad. Mamma Pia, pappa Per och hans båda äldre bröder Pontus och Paul. Det var dag två på den veckolånga semestern och Peter hade redan börjat tröttna på sina båda bröder. De skulle alltid bete sig så förbaskat vuxet. Aldrig ville de vara med och bygga sandslott, fiska krabbor eller kasta frisbee. Peter fick helt enkelt underhålla sig själv. Ut i vattnet på sin luftmadrass begav han sig. I arga tankar låg han: "Jag ska minsann aldrig bli sådär tråkig som Pontus och Paul. Jag ska aldrig bli vuxen!" Han var så inne i sina argsinta tankar att han inte märkte att han hela tiden drev längre och längre bort ifrån stranden.
När han vaknade ur sina tankar var han långt ifrån Grekland. I ett land långt, långt borta. Där allting var målat i vackra färger och ingen ondska bodde. Han var i landet Ingenstans. Den vakraste av platser, där man aldrig blev vuxen.
(egentligen drunknade Peter och vaknade i himlen)
Sköldpaddor och små saker
All makt åt Tengil, vår befriare!
Jag var ute och slogs med mina bröder så som jag gjort sedan jag var liten. Jag var den enda flickan i hela dalen och hade därför bilvit uppfostrad som en man, en krigare. Det hade varit en lång dag så jag bestämde mig för att lämna gruppen och ta en promenad för mig själv i den underbara solnedgången. Jag njöt av att få vara ifred för en gångs skull, i lugn och ro där ingen kunde störa. Men då långt bort vid horisonten såg jag en människa, siluetten av en man. Jag gjorde mig beredd för strid. Mannen kom helt orädd närmre och jag förvånades hans lugn. De flesta män flyr bara vid blotta synen av mig. Han fortsatte komma närmre. När han var bara meter ifrån mig stannade han. Aldrig hade jag varit så nära en okänd man innan utan att gå till attack. Min nyfkenhet tog överhand och jag frågade: "Vem är ni, som inte flyr vid blotta synen av mig eller kommer med svärdet draget för att dräpa mig?" Han svarade: "Jag är Tengil, konung av Törnrosdalen, din befriare. Kom med mig och ni behöver aldrig mer göra någon illa." "Varför skulle jag lita på er? En man jag aldrig träffat förut?" "Jag är konung och en vänlig sådan. Kom med mig och du får alla rikedomar du kan tänka dig, en helt egen park, så mycket guld du kan bära och så mycket mat du orkar äta. Det enda jag begär i gengäld, Katla, är att du alltid är mig trogen och lyder detta horn, när jag blåser i det." Ingenting ville jag hällre än att komma ifrån mitt hem. Att byta det liv jag hade nu emot mat och rikedomar, för unga och naiva mig var valet inte svårt. Jag följde i godan ro med främligen till hans kungarike. Inte anade jag då att jag höll på att göra det största mistaget jag kom att göra under mitt långa, plågsamma liv. All makt åt Tengil, vår brfriare!
Headache
Huvudvärk som behandlas med treo. Ligger i min säng i Bethnal Green och tävlar på internet (därav den ytterst vackra berättelsen nedanför), lyssnar på Maria Timm och dricker treo/sprite/kaffe.
Jag och min bästa kompis Mattan
Jag heter Aladdina och jag är 20 år gammal. När jag var yngre hittade jag en matta i en underjordisk grotta. Jag var i en öken. Jag kommer ihåg det så väl, jag var helt ensam och jag var rädd. Plötsligt öppnade sig en gigantisk mun av sand framför mig. Ett tigergap. När chocken hade lagt sig kunde jag inte göra någonting annat än gå in. Väl inne såg jag mig om och det som tidigare varit en vy ut ur en tigermun var nu en sandvägg. Huvudet hade slukats av sanden och jag var fast. Grottan var full av juveler, smycken, lampor, dyra fina kannor och fat i silver, tillbringare och smycken. Allt du kan tänka dig. Jag fick en sådan fruktansvärd lust att stoppa allt innanför mina kläder och bara springa, men vart skulle jag ha tagit vägen? Istället vandrade jag inåt och såg mig omkring, beundrade de fantastiska ting som fanns där inne. Jag gick och jag gick och det tog aldrig slut. Till slut kom jag in i en stor sal, större än alla de andra. Längst upp på toppen av ett guldberg utan dess like såg jag någonting gnistra. Jag klättrade uppför berget och det var jobbigt och det var utmattande. Det glittrande, gnistrande var det mest otroliga smycke du någonsin kan tänka dig. Den största diamant någon någonsin har sett. Den vackraste kedja någon någonsin har sett. För en liten tid var jag hypnotiserad av dess skönhet. Efter ett tag insåg jag - det finns inte en chans att jag tänker lämna den här grottan utan det här smycket - definitionen av perfektion. Den ligger obevakad i en övergiven grotta, ingen kommer någonsin förstå att jag tog den. Ingen kommer någonsin förstå att den ens är borta, för ingen vet att den finns.
Så jag tog den.
Och grottan rasade samman, den började falla in på mig. Jag var nära att kvävas. Jag slogs nästan ihjäl av en gigantisk silverkanna. Det var då mattan räddade mig. Jag borde kanske omformulera den första meningen i den här berättelsen: "När jag var yngre hittade en matta mig i en underjordisk grotta."
Mattan tog mig därifrån.
