KANSKE

Jag var ute och slogs med mina bröder så som jag gjort sedan jag var liten. Jag var den enda flickan i hela dalen och hade därför bilvit uppfostrad som en man, en krigare. Det hade varit en lång dag så jag bestämde mig för att lämna gruppen och ta en promenad för mig själv i den underbara solnedgången. Jag njöt av att få vara ifred för en gångs skull, i lugn och ro där ingen kunde störa. Men då långt bort vid horisonten såg jag en människa, siluetten av en man. Jag gjorde mig beredd för strid. Mannen kom helt orädd närmre och jag förvånades hans lugn. De flesta män flyr bara vid blotta synen av mig. Han fortsatte komma närmre. När han var bara meter ifrån mig stannade han. Aldrig hade jag varit så nära en okänd man innan utan att gå till attack. Min nyfkenhet tog överhand och jag frågade: "Vem är ni, som inte flyr vid blotta synen av mig eller kommer med svärdet draget för att dräpa mig?" Han svarade: "Jag är Tengil, konung av Törnrosdalen, din befriare. Kom med mig och ni behöver aldrig mer göra någon illa." "Varför skulle jag lita på er? En man jag aldrig träffat förut?" "Jag är konung och en vänlig sådan. Kom med mig och du får alla rikedomar du kan tänka dig, en helt egen park, så mycket guld du kan bära och så mycket mat du orkar äta. Det enda jag begär i gengäld, Katla, är att du alltid är mig trogen och lyder detta horn, när jag blåser i det." Ingenting ville jag hällre än att komma ifrån mitt hem. Att byta det liv jag hade nu emot mat och rikedomar, för unga och naiva mig var valet inte svårt. Jag följde i godan ro med främligen till hans kungarike. Inte anade jag då att jag höll på att göra det största mistaget jag kom att göra under mitt långa, plågsamma liv. All makt åt Tengil, vår brfriare!