KANSKE

Jag heter Aladdina och jag är 20 år gammal. När jag var yngre hittade jag en matta i en underjordisk grotta. Jag var i en öken. Jag kommer ihåg det så väl, jag var helt ensam och jag var rädd. Plötsligt öppnade sig en gigantisk mun av sand framför mig. Ett tigergap. När chocken hade lagt sig kunde jag inte göra någonting annat än gå in. Väl inne såg jag mig om och det som tidigare varit en vy ut ur en tigermun var nu en sandvägg. Huvudet hade slukats av sanden och jag var fast. Grottan var full av juveler, smycken, lampor, dyra fina kannor och fat i silver, tillbringare och smycken. Allt du kan tänka dig. Jag fick en sådan fruktansvärd lust att stoppa allt innanför mina kläder och bara springa, men vart skulle jag ha tagit vägen? Istället vandrade jag inåt och såg mig omkring, beundrade de fantastiska ting som fanns där inne. Jag gick och jag gick och det tog aldrig slut. Till slut kom jag in i en stor sal, större än alla de andra. Längst upp på toppen av ett guldberg utan dess like såg jag någonting gnistra. Jag klättrade uppför berget och det var jobbigt och det var utmattande. Det glittrande, gnistrande var det mest otroliga smycke du någonsin kan tänka dig. Den största diamant någon någonsin har sett. Den vackraste kedja någon någonsin har sett. För en liten tid var jag hypnotiserad av dess skönhet. Efter ett tag insåg jag - det finns inte en chans att jag tänker lämna den här grottan utan det här smycket - definitionen av perfektion. Den ligger obevakad i en övergiven grotta, ingen kommer någonsin förstå att jag tog den. Ingen kommer någonsin förstå att den ens är borta, för ingen vet att den finns.

Så jag tog den.

Och grottan rasade samman, den började falla in på mig. Jag var nära att kvävas. Jag slogs nästan ihjäl av en gigantisk silverkanna. Det var då mattan räddade mig. Jag borde kanske omformulera den första meningen i den här berättelsen: "När jag var yngre hittade en matta mig i en underjordisk grotta."
Mattan tog mig därifrån.