KANSKE

Drömmar som besannas, människor som kämpar för det de vill och det de tror på är sjukligt inspirerande. Jag såg The Iron Lady idag för att hedra Margaret Thatcher lite grann. Jag är kanske den enda som kollar på begravningsceremonier när jag gymmar - men jag älskar ju allt som har med London att göra och Margaret Thatchers liv fascinerar mig så det bara blev så. 

 

Håller på att försöka hitta min andra LIA-plats. Vilket inte är lätt när man inte känner för det för fem öre. Hoppas på att inspirationen snart skall komma.

 

I övrigt så känner jag mig rätt nerchillad - har inte längre tusen-saker-upp-över-öronen-långt-över-himlen som måste göras. Det är helt fantastiskt bra.

Sitter och jobbar med lite produkter från Le Klint samtidigt som jag kollar på Malou efter 10 och dricker kaffe! Rätt fin morgon och snart tittar väl solen in igen och värmer upp rummet till en miljarders grader ungefär. Men vad gör det - man ska inte klaga. Jag har haft världens sjukaste dipp och inte velat gå upp på morgonen i princip, så har inte haft möjlighet att skriva någonting alls - har mest fokuserat på alla måsten. Men nu så! 

 

Om en dryg månad är tanken att jag och F ska åka till London - hem. Jag bara ryser av tanken, känner både ångest och en sådan otrolig lycka på samma gång. Känslan av att komma till Liverpool Street, stunden man stiger av bussen och känner - äntligen! Man kan andas ut och släppa all Sverige-relaterad ångest och bara vara. 

 

Dessutom så ska min kärlek åka till Sydkorea och plugga en termin. Jag är helt jäkla livrädd, på alla plan. Men också glad för hans skull. Han är en av de mest ambitiösa och drivna människor jag träffat och jag beundrar honom mycket för det.