KANSKE

Idag var sista dagen. Och det känns lite sällsamt sådär. Nu ska vi laga laxpasta, boka resa för att möta våren i någon fin europeisk stad och så ska vi kolla på Cloud Atlas och bara ha det jävligt gött! Lite godis blir det nog också. 

 

Jag tänker ofta på hur fan jag har hamnat här. Av alla ställen man kan vara på i livet, vad man gör, vem man är, vilka man är med. Av alla ställen så är jag här. Efter gymnasiet och de vänner man hade då (jag har typ en kvar). Efter två år i England och Skottland. Att jag kom på att studera musik bara kändes flummigt och inte alls kul, att musik bara var en hobby, och gitarren och sången likaså, hur jag träffade H och trodde att han var mitt livs kärlek, hur jag sedan träffade B som visade sig vara det största svinet i världshistorien, hur jag snabbt efter det var förkrossad (fast förträngde det) och festade mest varje dag och i samband med det träffade en helt fantastisk kille, som jag var svinig mot (fast han visste aldrig om det), hur jag flög hem till Sverige många gånger och bland annat träffade A för första gången, hur jag studerade Interior Styling på Central St Martins College of Art & Design i London och insåg att nej, det här var nog inte rätt ändå, hur jag sedan fick tänka om i mina Konstfack/HDK-planer, hur jag flyttade hem och lämnade kärleken bakom mig - utan att det riktigt hade blivit någonting seriöst - hur jag nästan med en gång började träffa A och jag har aldrig någonsin fallit så hårt, och aldrig förrut har jag varit så stabil i mitt fall och landat med fötterna på Jorden och sett det som det verkligen är, och nu drygt 1,5 år senare får jag fortfarande fjärilar i magen när jag ser honom, när jag får hålla i honom och somna bredvid honom varje kväll, hur jag en sommardag satt och surfade sådär som jag alltid gör och hittade utbildningen jag går idag, hur stenen liksom föll ner och jag bara insåg att det här, det här är vad jag ska göra. Jag är gjord för det här.